Diskussionsunderlaget om EMU kommenterat

Efter bloggartikeln Vägen till diskussionsunderlaget om en fördjupad EMU är det dags att presentera vad vissa visa personer har sagt om behovet av en fördjupad ekonomisk och monetär union, särskilt i anslutning till Europeiska kommissionens diskussionsunderlag COM(2017) 291 final (35 sidor) [plus tre bilagor: en möjlig färdplan; verktygslådan och åtgärder; huvudsakliga ekonomiska trender inom euroområdet hittills]

(Det pastellfärgade “tryckta” alternativet till EMU-diskussionsunderlaget innehåller även bilagorna.)

Svagheter och saknade element

På bloggen LSE EUROPP tyckte Enrico Marelli och Marcello Signorelli att kommissionens diskussionsunderlag var ett positivt bidrag efter dödläget, men det var skäl att koncentrera sig på märkbart svaga och saknade frågor: Deepening the Economic and Monetary Union: What the Commission missed in its reflection paper.   

Det historiska avsnittet är inte tillräckligt (själv)kritiskt vad gäller svagheterna. Kommissionen för fram vissa tankar om en stabilitetsmekanism, men det krävs mera budgetresurser för EU eller snarare euroområdet. Att vänta till 2025 är för långsamt.

Författarna anser att ekonomisk tillväxt, kraftigt ökade investeringar och lindring av  sociala problem behövs för fortsatt ekonomisk och politisk integration.

IMF

Internationella valutafondens (IMF) rapport Euro Area Policies: 2017 Article IV Consultation innehåller flera klara uppmaningar till EU-länderna att att slutföra den ekonomiska och monetära unionen.

Valda citat på engelska finns i min i princip finska bloggartikel IMF EU:n talous- ja rahaliiton uudistamisesta.

Euroområdet måste bli en stat

Ser man till behovet av demokratiskt styre och EU-medborgarnas intressen, behöver man inte gå längre än till statsvetaren Protesilaos Stavrous rubrik för att se vad som krävs: On the EU reflection paper about euro reform: The EMU must become a state.    

På liknande sätt skriver Peter Verovšek i Speri-bloggen (Sheffield Political Economy Research Institute) så att rubriken klargör budskapet: Unfinished business: reforming the Economic and Monetary Union: Europe’s citiens must put pressure on their leaders to reform the Eurozone - before the next crisis hits. Det ekonomiskt nödvändiga förutsätter i sin tur demokratiskt styre.

Europarörelsen

För Europarörelsen (här European Movement International EMI) är det en del av DNA att se utmaningarna från unionsmedborgarnas perspektiv. Med klara ord och tidtabell kräver EMI att pågående reformer slutförs och skrivande av den andra fasen av EMU-reformen inleds: Future of Europe - Deepening of the Economic and Monetary Union.  

***

Givetvis borde den ekonomiska och monetära unionen göras robust och stryktålig för att tjäna medborgarna och ekonomin i euroområdet och EU som helhet. Men varför är det inte så sedan långt tillbaka?

En fullbordad EMU förutsätter makt på europeisk nivå, vilket kräver demokratiskt styre, ett redigt system och öppenhet.

Genomgående i artiklarna ovan och deras referenser är insikten om att medlemsländernas regeringar visserligen är nödvändiga för de lösningar som behövs, men att just dessa regeringar är problemet (inte blott en del av problemet).  

Ralf Grahn

Vägen till diskussionsunderlaget om en fördjupad EMU

Beträffande bakgrunden till den ekonomiska och monetära unionen (EMU) nöjer jag mig med en hänvisning till dess tidigare historia i artikeln i Wikipedia.

I blogginlägget Vitboken om EU:s framtid i Norden såg vi att Europeiska kommissionen i Vitboken COM(2017) 2025 lovade publicera fem tematiska diskussionsunderlag, av vilka ett om att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen, baserat på de fem ordförandenas rapport från juni 2015.

Olyckskorparna och reformförespråkarna har konkurrerat om de tröga regeringarnas uppmärksamhet sedan inledningen av EMU och särskilt euron, medan det praktiska reformarbetet mödosamt har avancerat. Vi återkallar här blott de senaste milstolparna.

EMU 2012-2015

År 2012 hade ordföranden i Europeiska rådet Herman Van Rompuy tillsammans med ordförandena för kommissionen, eurogruppen och Europeiska centralbanken skrivit en rapport som blev känd som de fyra ordförandenas rapport, officiellt Mot en verklig ekonomisk och monetär union.

Ordförande Juncker lade 2014 ut riktmärken för den kommande kommissionen genom politiska riktlinjer. Bland kommissionens tio prioriterade områden hittar vi en djupare och mer rättvis ekonomisk och monetär union (som nummer fem).

Till 2015 hade så mycket utvecklats att det var kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker som förde pennan och att Europeiska parlamentet tagits med i den illustra församlingen (Donald Tusk, Jeroen Dijsselbloem, Mario Draghi och Martin Schulz). Det blev alltså de fem ordförandenas rapport, officiellt Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union.    

Diskussionsunderlaget om EMU

I år (2017) har det gått 15 år sedan eurosedlarna och euromynten infördes. Euroområdet har småningom blivit kärnan i EU. Det har vuxit till 19 EU-medlemsländer med en befolkning om totalt 341 miljoner, medan Bulgarien, Kroatien, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern åtminstone enligt EU-fördragen borde bereda sig i väntrummet, där Danmark har bokat fast plats, liksom Storbritannien som dock är på väg ut från EU (Brexit). Euron är den näst viktigaste reservvalutan i världen.

Två år efter de fem ordförandenas rapport fick den en uppdatering. I enlighet med löftet i Vitboken om EU:s framtid: Tankar och scenarier för EU-27 fram till 2025 COM(2017) 2025 av den 1 mars 2017, publicerade kommissionen ungefär tre månader senare:

Diskussionsunderlag om en fördjupad ekonomisk och monetär union; Bryssel den 31.5.2017 COM(2017) 291 final

Bilaga till diskussionsunderlaget; Bryssel den 31.5.2017 COM(2017) 291 final ANNEX 1 (en möjlig färdplan)

Bilaga till diskussionsunderlaget; Bryssel den 31.5.2017 COM(2017) 291 final ANNEX 2 (verktygslådan och åtgärder)

Bilaga till diskussionsunderlaget; Bryssel den 31.5.2017 COM(2017) 291 final ANNEX 3 (huvudsakliga ekonomiska trender inom euroområdet hittills)

De som står ut med de pastellfärgade och därför svårlästa versionerna grafiska formgivare älskar, kan utöver Eur-Lex hitta Vitboken och de fem diskussionsunderlagen (inklusive bilagor) genom kommissionens samlingssida Vitbok om EU:s framtid och vägen dit.  Här ännu de alternativa länkarna till Vitboken och diskussionsunderlaget om en fördjupad ekonomisk och monetär union.

***

Knäckfrågan för EMU är en förhållandevis utbyggd central penningpolitik (monetär union) baserad på en ofullständig ekonomisk union, som i grunden grundar sig på en nationell ekonomisk och finanspolitik i varje medlemsland, till och med i euroområdet.

Diskussionen om den ofullbordade ekonomiska unionen är - liksom många av framtidsfrågorna när Europeiska unionen fortfarande ägs av medlemsländerna -  uppdelad i nationella åsiktssilon formade i symbios med regeringarnas ståndpunkter om upplevda nationella intressen och en mer paneuropeisk debatt som i varierande grad utgår från unionens allmänna intresse, unionsmedborgarnas fördel och medlemsländernas egenintressen.

På Twitter återspeglar fyrkantstaggen #FutureOfEurope framtidsdiskussionen som helhet, #deepeningEMU fördjupningen av den ekonomiska och monetära unionen, medan #EUpol samlar nordisk och annan EU-diskussion, med åtminstone en del konstruktiva och framåtsyftande meddelanden.  

Ralf Grahn

Norden i EU-utkanten?

De fem nordiska länderna bevarade på sätt och vis den nordiska passunionen genom att gå med i Schengenområdet, en av kärnorna i Europeiska unionen.

I övrigt är splittringen stor och i flera fall har nyare EU-länder redan kört om det ena eller andra landet i Norden.

Danmark, Island och Norge är - i likhet med flertalet EU-länder - med i försvarsalliansen Nato, medan Finland och Sverige fortfarande står utanför. Dessutom gäller ett av Danmarks fyra EU-undantag försvaret.

Island och Norge står utanför den Europeiska unionen och således euroområdet, men deltar tillsammans med Liechtenstein genom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i den inre marknaden. Danmark, Finland och Sverige är ändå EU-medlemmar.

Till följd av konflikten mellan en gemensam valuta och en i grunden nationell ekonomisk politik finns det ett betydande integrationstryck i EU:s framväxande kärna, den ekonomiska och monetära unionen (EMU), med euron som valuta. I euroområdet ingår 19 av de (ännu) 28 EU-länderna, och deras befolkning uppgår till 341 miljoner. Danmark har ett rättsligt undantag från euron, även om den danska kronan i praktiken tätt följer euroländernas gemensamma valuta.

Trots avsaknaden av undantag valde Sverige att ordna en folkomröstning om euron 2003, men formellt heter det att Sverige inte uppfyller kraven för att övergå till den europeiska valutan. Den Europeiska centralbanken (ECB) framställer dock frågan något annorlunda än landets statsminister Stefan Löfven. ECB:s konvergensrapport från 2016 (s. 82):

Lagen om Sveriges riksbank, grundlagen samt lagen om valutapolitik uppfyller inte alla de krav som uppställs avseende centralbanksoberoende, förbudet mot monetär finansiering och rättslig integrering i Eurosystemet. Sverige är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla krav på anpassning enligt artikel 131 i fördraget. ECB konstaterar att Sverige sedan den 1 juni 1998 har haft en skyldighet enligt fördraget att anpassa sin nationella lagstiftning inför en integrering i Eurosystemet. De svenska myndigheterna har inte vidtagit några lagstiftningsåtgärder under de senaste åren för att rätta till de oförenligheter som beskrivits i denna och tidigare rapporter.

Folkopinion

Europeiska kommissionens senaste utgåva av den EU-vida opinionsmätningen, Standard Eurobarometer 87, utkom i augusti och återspeglar åsikter i maj 2017.

I euroområdet stödde nästan tre av fyra (73%) den gemensamma valutan , medan 60% i EU som helhet stöder en europeisk ekonomisk och monetär union med en enhetlig valuta, euron.

I det enda nordiska eurolandet, Finland, stöttas euron av 77 procent av befolkningen.

I Danmark och Sverige är förhållandet på det stora hela det omvända, med 66 respektive 72 procent som motsätter sig euron.

Den svenska regeringens övergripande prioriteringar för EU-arbetet 2017 förbigår euron med en närmast pinsam tystnad.

Nya vindar

Den 29 mars 2019 utträder Storbritannien sannolikt från Europeiska unionen: Brexit. Till de närmast sörjande hör Nederländerna och de nordiska länderna, som förlorar den enda tungviktaren med samma vurm för frihandel och den inre marknaden samt en likartad avoghet mot överstatlig integration och solidaritet.

Det kan ses som ett statiskt förhållande att flera nordiska vagnar står på EU-bangården. Men om andra EU-länder fördjupar samarbetet på grundläggande områden medan vissa länder står stilla eller deltar väldigt selektivt, ökar det relativa avståndet mellan kärna och periferi.

Det blåser nu nya vindar i EU.

I sitt tal om tillståndet i unionen 2017 SPEECH/17/3165 tackade kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker Europaparlamentet för de tre ambitiösa resolutionerna om Europas framtid (med stöd från rätt få nordiska europaparlamentariker). Han ville även locka de åtta länder som står utanför den gemensamma valutan (när Storbritannien har lämnat EU) att ansluta sig till de 19 (med en befolkning om 341 miljoner) som redan ingår i euroområdet:

Om vi vill att euron ska förena och inte splittra vår världsdel bör den vara mer än en utvald grupp länders valuta. Euron är tänkt att vara hela EU:s gemensamma valuta. Alla medlemsländer utom två är skyldiga och har rätt att gå med i euron när de uppfyller förutsättningarna.

Medlemsländer som vill gå med i euron måste kunna göra det. Därför föreslår jag att det ska inrättas ett instrument för euroanslutning, som erbjuder praktisk och ekonomisk hjälp.

Om vi vill att bankerna ska verka enligt samma regler och under samma tillsyn i hela EU bör vi uppmuntra alla EU-länder att gå med i bankunionen. Vi måste minska de kvarvarande riskerna i banksystemen i några medlemsländer. Bankunionen kan endast fungera om riskdelning och riskminskning går hand i hand. Som alla är mycket medvetna om kan det bara ske om rätt förutsättningar föreligger, enligt kommissionens förslag från november 2015. Det kan bara finnas en gemensam insättningsgaranti om alla först har förberett sig ordentligt nationellt.

Juncker förde fram pågående lagförslag, nya uppgifter på kort sikt (arbetsprogrammet för 2018) och längre gående reformer som utnyttjar flexibiliteten i EU-fördragen.

Den franske presidenten Emmanuel Macron höll på Sorbonne ett brandtal om det strategiska behovet av europeisk suveränitet och pepprade det med exempel på nyttiga förslag för att ge den Europeiska unionen extern och intern handlingskraft.

Juncker och Macron har gett Europeiska rådet tillräckligt med impulser för att sätta ordföranden Donald Tusk i arbete för att i samråd med stats- och regeringscheferna arbeta fram en Leaders’ Agenda för nästa möte, den 19-20 oktober 2017.

***

Med hänsyn till vägvalens betydelse ser vi rätt lite av en analytisk, väl underbyggd och positiv diskussion om Europas framtid i Danmark, Finland och Sverige. Handlar det om tyst självmarginalisering? Finns det en risk för att länder som inte vill avancera använder sin energi till att försöka hindra andra?

Ralf Grahn

Europeisk pelare för sociala rättigheter

Vi intresserar oss för Europeiska unionens målsättning om en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas. Därför är det naturligt att vi tar oss en titt på vad den europeiska pelaren för sociala rättigheter är.

För ett år sedan inledde Europeiska kommissionen ett offentligt samråd genom att publicera ett meddelande om bakgrunden till initiativet och en inbjudan till samråd.

Ett första preliminärt utkast till utformning av pelaren fanns i bilagan till meddelandet och var tänkt som diskussionsunderlag.  

Samrådet COM(2016) 127

Bakgrunden och inbjudan tecknades i EU-kommissionens meddelande:

Samråd om en europeisk pelare för sociala rättigheter; Strasbourg den 8.3.2016 COM(2016) 127 final (11 sidor)

Syftet var en fördjupad och mer rättvis ekonomisk och monetär union (EMU). Initiativet riktade sig i första hand till länderna i euroområdet, men var öppet även för andra EU-länder (s. 2).

Kommissionen hänvisade till Förenta Nationernas (FN) mål för hållbar utveckling, en rad slutsatser från G20-möten samt forskning som bedrivits av internationella organisationer såsom OECD, Världsbanken, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Internationella valutafonden (IMF). Med stöd av dessa målade EU-kommissionen  upp en dynamisk och positiv roll för socialpolitiken (s. 4):  

Dessa publikationer visar att investeringar i humankapital är en viktig mekanism för överföring mellan långsiktig tillväxt, jämlikhet och sociala framsteg. Där bekräftas också att inkomstojämlikheter på lång sikt kan få negativa konsekvenser för den potentiella tillväxten genom att de befäster och förstärker existerande ojämlikheter i fråga om möjligheter, begränsar kompetensutvecklingen och hämmar den sociala och yrkesmässiga rörligheten. I avancerade ekonomier med ett välstånd byggt på produktivitetstillväxt och innovationsförmåga är sociala och ekonomiska resultat två sidor av samma mynt.

En modern socialpolitik bör vila på investeringar i humankapital med utgångspunkt i principen om lika möjligheter, förebyggande åtgärder och skydd mot sociala risker, effektiva skyddsnät och incitament för arbete. Syftet ska vara att ge människor möjlighet att leva ett värdigt liv, förändra sin personliga och yrkesmässiga ställning under livets gång och ta till vara sin begåvning.

Samrådet skulle pågå fram till den 31 december 2016 och var tänkt att tjäna som underlag för kommissionens slutliga förslag om pelaren som skulle läggas fram i början av 2017 (s. 9).

Utkastet till pelaren: bilagan till COM(2016) 127

I bilagan till meddelandet presenterade kommissionen en skiss till den europeiska pelaren för sociala rättigheter:

BILAGA Första preliminära utkastet till en europeisk pelare för sociala rättigheter; Strasbourg den 8.3.2016 COM(2016) 127 final ANNEX 1 (19 sidor)

En kort beskrivning av kärnan följer. Med tjugo politikområden att bena ut fanns det en hel del detaljer att presentera (s. 2-3):

När pelaren har införts bör den bli en referensram för bedömning av resultaten på de sysselsättnings- och socialpolitiska områden i de deltagande medlemsstaterna. Pelaren bör också driva på reformer på nationell nivå och närmare bestämt fungera som kompass för förnyad konvergens inom euroområdet.

De principer som beskrivs här har delats in i 20 politikområden, som anses vara nödvändiga för väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem.

---

Principerna bör diskuteras i ett brett samråd och utvecklas vidare under processen med sikte på att få fram ett färdigt förslag till en europeisk pelare för sociala rättigheter under 2017.

Fördragen, sekundärrätten och stadgan om de grundläggande rättigheterna innehåller en hel del upplyftande principer om sociala målsättningar på europeisk nivå, men till största del ligger makten hos medlemsländerna. Unionen kan närmast understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet. I avsaknad av befogenheter på europeisk nivå blir  en inspirationskälla som den föreslagna referensramen - den europeiska pelaren för sociala rättigheter - en ytterligare prövosten för koordineringsförsöken inom EU (euroområdet).  

Arbetsdokumenten

Meddelandet åtföljdes av två arbetsdokument från kommissionens avdelningar. Handlingarna publicerades enbart på engelska. Den ena behandlade centrala utvecklingstendenser i ekonomin, i samhället och på arbetsmarknaden:

Key economic, employment and social trends behind a European Pillar of Social Rights; Strasbourg, 8.3.2016 SWD(2016) 51 final (37 sidor)

Den andra handlingen gav en översikt över de mest relevanta EU-reglerna på området:

The EU social acquis; Strasbourg, 8.3.2016 SWD(2016) 50 final (17 sidor)

Ralf Grahn

EU: de offentliga ekonomierna i EMU

Efter den föregående finansiella och ekonomiska krisen mellan 2008 och 2010 är EU-länderna fortfarande rätt tärda.

Enligt nuvarande trender stiger den offentliga skuldbördan år 2012 till 83,3 procent av bruttonationalprodukten i Europeiska unionen och till 88,7 procent i euroområdet. (Högstvärdet enligt stabilitets- och tillväxtpakten är 60 procent av BNP.)

Underskotten i de offentliga hushållen borde hållas under 3 procent av BNP, men flertalet EU-länder överskrider fortfarande stabilitets- och tillväxtpaktens skuldbroms, fastän en konsolidering har inletts.

Medlemsländerna har styvnackat hållit fast vid att behörigheten för den ekonomiska politiken kvarstår på det nationella planet, men de har misslyckats med koordineringen på EU-planet och för euroområdet. Följderna ser vi omkring oss.

Europeiska kommissionen har lagt fram lagförslag för att förbättra den ekonomiska styrningen och den testar nya metoder för att utveckla diagnostiken av nationalhushållen.

Dessa frågor behandlas ingående i den färska rapporten om de offentliga ekonomierna i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) (på engelska):

Directorate-General for Economic and Financial Affairs (Ecfin) of the European Commission: 2011 Report on Public finances in EMU (European Economy 3/2011)



Ralf Grahn

Oredans tidevarv i euroområdet

Senast grubblade jag över bristen på öppenhet och drivkraft hos regeringarna i euroområdet i inlägget Välstånd, välfärd och ledarskap i eurokrisen. Tidigare sammanställningar av bloggposter samt rätt nya enskilda artiklar hittar du under samlingsrubriken Konkurrenskraften och eurokrisen väcker frågor.

Officiellt hör den gemensamma valutan – euron – till de centrala målen och medlen i den europeiska integrationen, nämnd i artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen:

Unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta.

I praktiken finns det betydande glapp och svagheter i EMU.

Euroområdet har ingen långivare i sista hand.

Det Europeiska centralbankssystemet (ECBS) med Europeiska centralbanken (ECB) sköter visserligen penning- och valutapolitiska frågor. I brist på handlingskraftiga aktörer har ECB nödgats utvidga sin roll genom att stötta krisländernas statsobligationer på sekundärmarknaderna.

Den ekonomiska politiken i eurozonen är fortfarande i första hand en fråga för de nationella regeringarna, trots en ”nära samordning”.

EU har 27 medlemsländer, men av dem har hittills 17 befunnits mogna nog att övergå till euron, men inte nödvändigtvis visat sig värda ett fortlöpande förtroende.

Eurozonen har en större befolkning än dollarns hemland USA, men som förvaltningsstruktur har finansministrarna i euroländerna den informella eurogruppen som dryftar gemensamma frågor innan de officiella mötena i Ekofinrådet.

Eurogruppen jämte ordförande (nu Jean-Claude Juncker) nämns ändå i ett protokoll till EU-fördragen, men sedan inledningen av (den första) finanskrisen har stats- och regeringscheferna i euroområdet börjat samlas till toppmöten utan förankring i fördragen.

Det senaste eurotoppmötet hölls den 21 juli 2011, men de mellanstatliga politiska överenskommelserna måste i praktiken omsättas av behöriga EU-institutioner eller nationella myndigheter.

I EU-institutionerna är alla medlemsländer företrädda, också de som står utanför euron och inte delar ansvaret för följderna av besluten.

När de mellanstatliga dragen stärks, brukar den offentliga diskussionen, öppenheten, beredningens kvalitet och den demokratiska medverkan lida. Kommissionen får kanske göra grovjobbet, men Europaparlamentet får nöja sig med åskådarplats.

Räcker inte EU-fördragens ram till, så har euroländerna tytt sig till andra nödfallslösningar: internationella fördrag som baserar sig på enhälliga beslut. Sådana avtal är ungefär lika solida som korthus. En svag regering i ett medlemsland räcker i princip för att de goda avsikterna ska gå om intet.

Ändå undrar politiker varför det är tunnsått med förtroende för deras lysande avsiktsdeklarationer.

Vissa politiker önskar ytterligare öka svåröverskådligheten genom nya konstruktioner utan demokratisk legitimitet.

För några dagar sedan berättade Dagens Industri att den Tyskland enligt ekonomiministern Philipp Rösler kommer att föreslå ett europeiskt stabilitetsråd med mandat att utfärda sanktioner för länder som bryter mot stabilitetsreglerna. - Det är oklart om det handlar om ett hugskott av FDP-politikern eller ett förslag av regeringen.

Finans- och börsmarknaderna sätter tillräckligt press på euroländerna ändå, utan att bräckliga institutioner, otillräckliga åtgärder och bristande demokrati behöver cementera oredans tidevarv.

Besluten ska vara tillräckliga, de ska tas på rätt nivå och de ska vara demokratiskt legitimerade på samma plan.



Ralf Grahn

EU: Storbritanniens utanförskap allt tydligare

I dag blev nio nya länder en del av Schengenområdet för fri rörlighet inom Europeiska unionen. Invånarna i Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern kan känna att de inte längre är EU-medborgare av andra klass. På det praktiska planet blir det bekvämare att resa inom området som numera omfattar 24 stater. Nu gäller det landgränserna och hamnarna, medan flygplatserna följer om några månader.

Av de nya medlemsländerna inför Malta och Cypern euron i årsskiftet. Slovenien var först bland de nya medlemmarna genom introduktionen i början av år 2007. Flertalet av de nya EU-länderna vill bli medlemmar i EMU, men villkoren är hårda för de tidigare planekonomierna, vilka redan har åstadkommit en otrolig övergång till att bli fungerande marknadsekonomier. Kriterierna för inflationen och det offentliga hushållet tolkas även strängt.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s officiella tidning 14.12.2007, C 303/1) blir juridiskt bindande för alla nya medlemsländer utom Polen, om Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) träder i kraft.

Av de tolv nya medlemmarna är alla utom Cypern och Malta medlemmar i Nato, som fortfarande är grunden i Europeiska unionens försvar och försvarsgarantier även om förnuftet talar för en framtida fördjupning inom EU:s ram.

Gränserna mellan de nya och de gamla EU-medlemmarna håller på att suddas ut. Allt flera av EU-kärnorna blir gemensamma.

***

Medaljen har en baksida. De äldre medlemsländer som står utanför centrala samarbetsområden blir allt mera isolerade. Mot denna bakgrund är det förståeligt att den nya regeringen i Danmark vill pröva möjligheten att genom en folkomröstning avstå från landets undantag i EU-samarbetet.

Särskilt Storbritannien har den senaste tiden drivit allt längre ut i Atlanten. De negativa folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna utnyttjade Storbritannien av inrikespolitiska skäl för att befria sig från det konstitutionella fördrag landet hade undertecknat. I förhandlingarna om reformfördraget genomdrev den brittiska regeringen nya allmänna försämringar och ställde nya oförhandlingsbara krav på friskrivning från gemensamma regler.

Statsminister Gordon Brown har låtit bli att besöka Europeiska unionens institutioner i Bryssel, något som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde omedelbart när de tillträdde sina ämbeten. Brown har haft synnerligen litet att säga om EU, utom att unionen borde öppna sig mot omvärlden och låta bli att reformera sina institutioner framöver.

Genom att inte delta i ceremonin för undertecknandet av Lissabonfördraget lyckades Brown mobilisera protester från både EU-motståndarna och proeuropéerna på hemmaplan. Hans beteende kan knappast ha skaffat honom nya vänner bland EU-ländernas ledare heller, eller främjat brittiska intressen i unionen, där den i stort vettiga ekonomiska politik britterna företräder kunde ha en viktig bundsförvant åtminstone i kommissionen.

Browns murrighet har ingalunda minskat den hatstämning mot ”Bryssel” som piskas upp av Murdochpressen och präglar det brittiska debattklimatet. (Att tala om euroskeptiker är att använda en förskönande omskrivning.)

***

Självpåtagen isolering får politiska följder. När Valéry Giscard d’Estaing på sin blogg besvarade en fråga om den kommande ordföranden för Europeiska rådet, manade han till stor omsorg vid valet av person. Den som väljs borde komma från ett land som ingår i eurozonen och i Schengenområdet samt omfattar EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Det var uteslutning av varje brittisk företrädare (inklusive Tony Blair) med 3 – 0.

***

Eurozonen och Schengenområdet växer och den nya polska regeringen vill bli av med landets friskrivning från de grundläggande rättigheterna. Storbritannien hör inte till en enda av kärnorna i EU-samarbetet och antalet gelikar minskar ständigt.

Det finns ett område där Förenade konungariket utan tvekan skulle platsa, om den politiska viljan (och insikten) fanns: försvaret.

Storbritannien har den förnämsta militära kapaciteten bland EU-länderna och landet ingår i Nato. Men det är bindningen till USA som gör att Storbritannien snarare stjälper än hjälper till att bygga upp en trovärdig europeisk försvarsförmåga i förening med det transatlantiska band Nato erbjuder.

På sikt är det ändå ett europeiskt försvar (under demokratisk kontroll) med försvarspakten Nato som mellanstatlig länk över Atlanten, som är visionen för Europeiska unionen. Här är president Sarkozy närmare sanningen än Brown.

Det brittiska utanförskapet börjar bli grundmurat.

***

Nu har parlamentet i Skottland röstat för en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget. Regionparlamentet har enbart uttryckt en åsikt, eftersom frågan avgörs av parlamentet i London. Men ställningstagandet ökar trycket i det brittiska parlamentet och bland folket mot Browns linje att ratificera Lissabonfördraget den parlamentariska vägen.

Eftersom Labourpartiet samtidigt sjunker som en sten i opinionsmätningarna, är det möjligt att Browns linje att inte genomföra en folkomröstning bryter samman. Det finns knappast någon som tror att en folkomröstning om ett EU-fördrag kan vinnas i dagens Storbritannien (oberoende av vad det innehåller i sak).

Förfaller Lissabonfördraget är det svårt att tänka sig att flertalet av EU-ländernas ledare, hjärtligt trötta på snart 35 år av brittisk obstruktion, skulle inleda en ytterligare förhandlingsrunda för att få britterna med på noterna.

Det ligger närmare till hands att EU-länderna, eller åtminstone de mera integrationsvilliga bland dem, skulle ombilda unionen utan medlemskap av Storbritannien. Den nya unionen kunde sätta in en ny växel i Europaprojektet.

För Storbritannien kan utanförskapet snart förvandlas från språkbild till konkret verklighet.


Ralf Grahn


Källor:

Europeiska kommissionen: Utvidgning av Schengenområdet – EU:s mål om fri rörlighet för personer uppnås; Pressmeddelande den 20 december 2007; http://europa.eu

Europeiska kommissionen: Sixth report on practical preparations for the euro: countdown for Cyprus and Malta; Pressmeddelande den 27 november 2007; http://europa.eu

Nato: NATO Member Countries; http://www.nato.int

New Scotsman: MSPs back EU treaty poll; 19 December 2007;
http://news.scotsman.com

Ylva Nilsson: “Brown straffar ut sig – vem bromsar nu Sarkozy?”; Europa-Nytt den 13 december 2007; http://www.europanytt.se