lördag 27 augusti 2011

Euroområdet: Urpilainen en historisk gestalt?

I går bekräftade finansminister Jutta Urpilainen att regeringen i Finland håller fast vid kravet om säkerheter för att delta i det andra räddningspaketet för Grekland. Förhandlingarna fortsätter för att hitta en ny lösning efter det att andra euroländer hade torpederat överenskommelsen mellan Finland och Grekland (HBL och Svenska YLE).

I kampen med sannfinländarna utnyttjade SDP kravet på säkerheter i valkampanjen. På så vis blev anspråket en del av regeringens officiella politik, med partiordföranden Urpilainen som finansminister.

Europaparlamentarikern Liisa Jaakonsaari, som själv är socialdemokrat, är rättfram i sin kritik av regeringen (Svenska YLE).

Statsminister Jyrki Katainen erkänner att säkerhetsröran kommer att försvaga Finlands ställning i Europeiska unionen (Helsingin Sanomat).

Helsingin Sanomat, International Edition, berättar på engelska att Finland under fredagen förhandlade med Nederländerna och Österrike om gemensamma säkerheter för euroländerna.

***

Enhälliga, mellanstatliga beslut i förening med inrikespolitisk svaghet utgör en dödlig dos, eftersom euroområdet saknar demokratiska och robusta strukturer på Europanivå.

Denna gång handlar det om Finland.

Frågan är vad som kommer att krascha utöver Finlands anseende om regeringarna inte hittar en magisk formel: Grekland eller euroområdet?

Urpilainen kan bli en historisk gestalt.

***

På flerspråkiga Bloggingportal.eu hittar du artiklarna från 841 Europabloggar, en viktig del av den offentliga diskussionen om Europas väl och ve.



Ralf Grahn

fredag 19 augusti 2011

Eurokrisen hotar Norden

Trots många likheter och en känsla av samhörighet är de nordiska länderna splittrade i förhållande till den europeiska integrationen.

Danmark, Finland och Sverige hör till Europeiska unionen, medan Island förhandlar om ett medlemskap få tror på. Norge har två gånger förkastat ett färdigt avtal om anslutning, men deltar i den inre marknaden och annat EU-samarbete genom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, tillsammans med Island och Liechtenstein.

Finland och Sverige vägrar envist att inträda i försvarspakten Nato, som dock är en naturlig grundlösning för alla ”normala” EU-länder.

Island och Norge har associerat sig med Schengenområdet för fri rörlighet och gemensamma yttre gränser – en av de nya kärnorna i Europeiska unionen. Danmark, Finland och Sverige ingår.

Endast Finland finns med bland de sjutton euroländerna (332 miljoner invånare; mer än USA) med den gemensamma valutan. Frågorna om euroområdets framtid är synnerligen viktiga för de små, öppna ekonomierna i hela Norden.

Det finns skäl att följa med diskussionen om euroområdet mot bakgrunden av kristecknen globalt, i Förenta staterna och i Europa. Bloggaggregatorn Bloggingportal.eu samlar i nuet inläggen från 839 Europabloggar, och eurokrisen är ett hett tema.

Har de politiska ledarna i euroländerna visionerna och förmågan till de genomgripande och demokratiska reformer som behövs? Även Nordens välstånd och välfärd ligger i vågskålen.



Ralf Grahn

fredag 12 augusti 2011

Oredans tidevarv i euroområdet


Senast grubblade jag över bristen på öppenhet och drivkraft hos regeringarna i euroområdet i inlägget Välstånd, välfärd och ledarskap i eurokrisen. Tidigare sammanställningar av bloggposter samt rätt nya enskilda artiklar hittar du under samlingsrubriken Konkurrenskraften och eurokrisen väcker frågor.

Officiellt hör den gemensamma valutan – euron – till de centrala målen och medlen i den europeiska integrationen, nämnd i artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen:

Unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta.

I praktiken finns det betydande glapp och svagheter i EMU.

Euroområdet har ingen långivare i sista hand.

Det Europeiska centralbankssystemet (ECBS) med Europeiska centralbanken (ECB) sköter visserligen penning- och valutapolitiska frågor. I brist på handlingskraftiga aktörer har ECB nödgats utvidga sin roll genom att stötta krisländernas statsobligationer på sekundärmarknaderna.

Den ekonomiska politiken i eurozonen är fortfarande i första hand en fråga för de nationella regeringarna, trots en ”nära samordning”.

EU har 27 medlemsländer, men av dem har hittills 17 befunnits mogna nog att övergå till euron, men inte nödvändigtvis visat sig värda ett fortlöpande förtroende.

Eurozonen har en större befolkning än dollarns hemland USA, men som förvaltningsstruktur har finansministrarna i euroländerna den informella eurogruppen som dryftar gemensamma frågor innan de officiella mötena i Ekofinrådet.

Eurogruppen jämte ordförande (nu Jean-Claude Juncker) nämns ändå i ett protokoll till EU-fördragen, men sedan inledningen av (den första) finanskrisen har stats- och regeringscheferna i euroområdet börjat samlas till toppmöten utan förankring i fördragen.

Det senaste eurotoppmötet hölls den 21 juli 2011, men de mellanstatliga politiska överenskommelserna måste i praktiken omsättas av behöriga EU-institutioner eller nationella myndigheter.

I EU-institutionerna är alla medlemsländer företrädda, också de som står utanför euron och inte delar ansvaret för följderna av besluten.

När de mellanstatliga dragen stärks, brukar den offentliga diskussionen, öppenheten, beredningens kvalitet och den demokratiska medverkan lida. Kommissionen får kanske göra grovjobbet, men Europaparlamentet får nöja sig med åskådarplats.

Räcker inte EU-fördragens ram till, så har euroländerna tytt sig till andra nödfallslösningar: internationella fördrag som baserar sig på enhälliga beslut. Sådana avtal är ungefär lika solida som korthus. En svag regering i ett medlemsland räcker i princip för att de goda avsikterna ska gå om intet.

Ändå undrar politiker varför det är tunnsått med förtroende för deras lysande avsiktsdeklarationer.

Vissa politiker önskar ytterligare öka svåröverskådligheten genom nya konstruktioner utan demokratisk legitimitet.

För några dagar sedan berättade Dagens Industri att den Tyskland enligt ekonomiministern Philipp Rösler kommer att föreslå ett europeiskt stabilitetsråd med mandat att utfärda sanktioner för länder som bryter mot stabilitetsreglerna. - Det är oklart om det handlar om ett hugskott av FDP-politikern eller ett förslag av regeringen.

Finans- och börsmarknaderna sätter tillräckligt press på euroländerna ändå, utan att bräckliga institutioner, otillräckliga åtgärder och bristande demokrati behöver cementera oredans tidevarv.

Besluten ska vara tillräckliga, de ska tas på rätt nivå och de ska vara demokratiskt legitimerade på samma plan.



Ralf Grahn

torsdag 11 augusti 2011

Från finanskris till ny recession?

Överallt möts vi av de svarta notiserna från nyhetsbyråerna. De leder i sin tur till uttalanden från politiker, kommentarer i medierna, säljuppdrag på finans- och aktiemarknaderna, operativa och kanske redan strategiska beslut i företagen samt reaktioner bland arbetstagare och konsumenter.

Hur mycket påverkar grundläggande fakta om budgetunderskott och ekonomiska tillväxtutsikter innan nattsvart tog över?

Hur mycket är det krisstämningarna som skapar eller driver på störtdykningen?

Vårt ömsesidiga beroende i globaliseringens tidevarv blir nog så åskådligt, men i stället för en internationell översikt av medierna räcker det med ett enda exempel där olika företeelser finns samlade. Nästan slumpmässigt väljer jag vad Dagens Nyheter torsdag morgon serverar oss via paradsidan under Finansoron i världen.

Senaste nytt berättar hur torsdagen inletts i öst: Nedåt på börserna i Asien. Onsdagen hade slutat med Kraftigt börsfall i New York. I Förenta staterna tryter förtroendekapitalet när tilltron till republikerna och president Barack Obama rasat: Amerikaner: USA på fel väg.

På närmare håll får vi upplysningen: Eurokrisen tar inte semester. Stockholmsbörsen var ingalunda värst, men ett fall på 2,4 procent ledde till ett Surt slut på börsdagen. Följden av detta är ett Knivigt läge för Riksbanken.

Efter de massiva stimulansåtgärderna under den senaste nedgången har regeringarna i USA och Europa nästan lika små möjligheter att motverka en ny nedgång som att hejda en buffelhjord i panikartad flykt.

Hur mycket kommer att trampas ned innan kraften går ur ruschen?

På vägen kan vi kanske lära oss någonting om grundförutsättningarna för en bättre ekonomisk politik, men det är – som Kipling sade – en annan historia.



Ralf Grahn

torsdag 4 augusti 2011

Euroområdet: Kortsiktig nervositet och långsiktiga reformer

I euroområdet och särskilt i krisländerna behövs det självfallet djupgående strukturella reformer för sundare offentliga finanser, snabbare tillväxt och ökad konkurrenskraft. Men de arkaiska dragen, skuldsättningen och reformbehoven i bland annat Medelhavsländerna kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

Dessutom finns det, i stort, program för att avhjälpa bristerna. Bakom gårdagens blogginlägg Turbulens trots minskande budgetunderskott i Europa och Euroakuten: Cypern, Italien och Spanien fanns därför min undran om finansmarknaderna är överkänsliga eller spekulativa och därmed kanske snarare en del av problemet än av lösningarna.

Ekofinrådets rekommendationer för euroområdet samt för Cypern, Malta och Spanien ser sakliga ut, men politiskt är det en helt annan sak att föra ingrodda nationella institutioner till slaktbänken och att framgångsrikt nedkämpa starka särintressen till förmån för diffusa allmänintressen.

Exempel på ingrodda nationella vanor är indexbundna löner och pensioner, konkurrensbegränsningar på tjänste- och arbetsmarknaderna, uteslutning av kvinnor, unga och andra ”outsiders” från jobb, grå ekonomi, svartarbete, ojämlika och haltande skatte- och socialsystem, brottslighet, korruption och svågerpolitik, brister i utbildningssystemen, låga investeringar i innovationer mm.

Nyval i Cypern och Spanien samt tvivel rörande det politiska systemets handlingskraft och rättvisa i Italien bidrar till en känsla av osäkerhet.

De nuvarande EU-fördragen är, trots otaliga krismöten och plåster, varken tillräckligt robusta eller demokratiska nog för en valutaunion.

Allmänt taget är de nationella moderniseringsprogrammen vaga beträffande åren 2013 och 2014. Det behövs även mera brutal uppriktighet beträffande sjuka punkter i samhället. För den som vill gå djupare finns dock kommissionens utvärderingar och de nationella programmen för stabilitet och reformer, och varje varv av den europeiska planeringsterminen kan medföra förbättringar.

Mitt intryck är att en del har gjorts även om mycket återstår att göra. Det krävs målmedvetet och långsiktigt arbete, men jag undrar fortfarande om finansmarknadernas prissättning av riskerna är överkänslig.



Ralf Grahn


P.S. På bloggen Euro area debt crisis erbjuder ekonomisten Megan Greene en sammanställning av nyheter och artiklar om krisen i euroområdet: Media round-up: July 2011.

onsdag 3 augusti 2011

Turbulens trots minskande budgetunderskott i Europa

Den senaste tiden har jag skrivit om en digital agenda för Europa, om Europeiska unionens och EU-ländernas konkurrenskraft på IKT-området och mer allmänt samt om globala jämförelser. Inläggen hittar du behändigt via sammanställningarna: Digital Agenda for Europe roundup, Roundup of Digital Agenda for Europe, European ICT competitiveness roundup och Wealth of Nations roundup.

Gårdagens inlägg behandlade den pinfärska agendan för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft i delstaten Kalifornien, med vissa kommentarer och frågor om Europa 2020-strategin: Growth and competitiveness: California vs Europe.

De ekonomiska reformerna för hållbara statsfinanser och tillväxt i EU är viktiga för vår framtid. Vi tar oss därför en titt på vilka rekommendationer Europeiska unionens råd har gett på vägen.


Ekofinrådet

Efter Europeiska rådets möte i juni 2011 kunde Ekofinrådet avsluta den första europeiska planeringsterminen. Ekofin antog också rekommendationer till medlemsstaterna om deras nationella reformprogram samt om uppdateringarna av deras stabilitets- och konvergensprogram:

Det 3105:e mötet i rådet Ekonomiska och finansiella frågor; Bryssel den 12 juli 2011 (rådets handling 12678/11)

Trots de dagliga nyhetsinslagen om katastrofstämningar i vissa medlemsländer ser euroområdet och Europeiska unionen som helhet ut att vara på väg mot betydligt bättre balans i de offentliga hushållen.


Offentliga underskott

Här tittar vi på Ekofinrådets allmänna slutsatser som tyder på snabbt minskande offentliga underskott inom euroområdet och EU. Ett utdrag (sid. 10):

Rådet noterar att kommissionens avdelningar våren 2011 förutspådde att underskottet i den offentliga sektorn i såväl euroområdet som EU som helhet planeras minska under prognosperioden. Inom EU torde underskottet minskas från 6,4 % 2010 till 4,7 % 2011 och, förutsatt att sådana budgetplaner vars huvuddrag anges i 2011 års aktualiseringar av stabilitets-och konvergensprogrammen genomförs helt och hållet, vidare till 3,4 % 2012 och 2,3 % 2013, vilket skulle betyda att det genomsnittliga underskottet återigen skulle bli lägre än det tröskelvärde 3 % av BNP som fastställs i stabilitets- och tillväxtpakten. Alla medlemsstater med ett alltför stort underskott har för avsikt att avhjälpa detta före utgången av det sista datum som rådet fastställt. Detta skulle bidra till att offentliga sektorns skuld slutar att öka och i längden minskar under perioden efter 2012.
Rådet uppmanade medlemsstaterna till fortsatt budgetkonsolidering och kommissionen till noggrann bevakning (sid. 11).


Turbulens

I snitt går det alltså åt rätt håll, men problembarnen kommer att ge Jean-Claude Trichet, Jean-Claude Juncker, Olli Rehn och euroländernas finansministrar gråa hår om vi tror ledaren i The Guardian och artikeln om Italien och Spanien i Wall Street Journal Europe.

En ledare i Financial Times Deutschland varnar dock politikerna för panikreaktioner inför turbulensen på marknaderna.



Ralf Grahn


P.S. Vill du följa med europeiska frågor? Gör som Financial Times Brussels blog och kolla in Europabloggarna på flerspråkiga Bloggingportal.eu.