I föregående inlägg var vi redan inne på professor Mario Montis rapport, En ny strategi för den inre marknaden i ekonomins och samhällets tjänst i Europa. Monti överlämnade strategin, som erbjuder en utgångspunkt för att betrakta utvecklingen av den inre marknaden under 2010-talet, till den Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso den 9 maj 2010 (Europadagen).
Social marknadsekonomi
Kärnfrågan i rapporten var, som Monti skrev i kapitel 3, hur man ska kunna ge ny dynamik åt den inre marknaden. Svårigheterna att nå samförstånd illustrerade han genom den osämja målen Viking, Laval och Rüffert hade blottat (s. 74). Därför diskuterade han försöken att hitta lösningar beträffande utstationeringsdirektivet, nu med Lissabonfördragets målsättning om en social marknadsekonomi som bas.
Med sikte på att reformera den inre marknaden jämsides med hänsyn till skyddsbehov, analyserade Monti arbetstagares rättigheter, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, offentlig upphandling, beskattning, industripolitik och mer jämlika internationella konkurrensförutsättningar.
Stark inre marknad
I kapitel 4 konstaterade Monti att 80 procent av reglerna på den inre marknaden fastställts i direktiv, men att det kan vara skäl att använda tydliga, förutsägbara och effektiva förordningar (s. 101).
En möjlighet kan vara att erbjuda parter ett EU-regelverk som option (då kallat den 28:e ordningen) som ett alternativ till nationella regler.
Med tanke på den häftiga diskussionen om lobbyverksamhet på EU-nivå påminde Monti att EU-systemet är mer motståndskraftigt mot särintressens inverkan på lagstiftning än många nationella politiska system (s. 102).
Monti fann det paradoxalt att de tolv värsta syndarna i fråga om eftersläpningar i genomförandet av EU-lagstiftningen var medlemsstater som deltog i eurosamarbetet (s. 104).
Enligt Monti borde överträdelseförfarandena påskyndas, särskilt rörande otillräckligt genomförande. Kommissionens befogenheter borde stärkas i överträdelsefrågor och statsstödsärenden på liknande sätt som rörande konkurrensbegränsande beteenden och företagskoncentrationer (s. 106).
Som ett gott exempel lyfte Monti fram den ömsesidiga utvärderingsprocess som finns inskriven in tjänstedirektivet för att förbättra kvaliteten i genomförandet, underlätta utbytet av bästa praxis och erbjuda möjligheten att föreslå ändringar i gällande lagstiftning. Modellen kunde utvidgas till andra lagstiftningsinitiativ (s. 108).
Politiskt initiativ
Montis rapport utmynnade i ett initiativ om att stärka den inre marknaden samt den ekonomiska och monetära unionen (kapitel 5, från s. 112). Kommissionen kunde stärka sin roll som pådrivande kraft, men det behövdes kraftigare insatser från de övriga EU-institutionerna, inklusive Europeiska rådet.
Medlemsstaterna har fattat det djärva beslutet att införa en gemensam valuta. Enligt Monti krävde det som minimum att länderna deltar effektivt i en inre, integrerad, flexibel marknad, som är en nödvändig förutsättning för ett optimalt fungerande valutaområde och sörjer för förbättrad produktivitet och konkurrenskraft.
Den inre marknaden skulle även tas upp som en viktig beståndsdel när EU byggde upp sitt ekonomiska styrsystem (s. 116).
Det tål att upprepas med tanke på det mycket snäva utrymmet för finanspolitiska stimulansåtgärder, att en effektivare inre marknad är EU:s bästa interna källa till tillväxt och ökad sysselsättning (s. 10).
Ralf Grahn