fredag 30 december 2016

Mario Monti (2010): En ny strategi för den inre marknaden II

I föregående inlägg var vi redan inne på professor Mario Montis rapport, En ny strategi för den inre marknaden i ekonomins och samhällets tjänst i Europa. Monti   överlämnade strategin, som erbjuder en utgångspunkt för att betrakta utvecklingen av den inre marknaden under 2010-talet,  till den Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso den 9 maj 2010 (Europadagen).  


Social marknadsekonomi

Kärnfrågan i rapporten var, som Monti skrev i kapitel 3, hur man ska kunna ge ny dynamik åt den inre marknaden. Svårigheterna att nå samförstånd illustrerade han genom den osämja målen Viking, Laval och Rüffert hade blottat (s. 74). Därför diskuterade han försöken att hitta lösningar beträffande utstationeringsdirektivet, nu med Lissabonfördragets målsättning om en social marknadsekonomi som bas.

Med sikte på att reformera den inre marknaden jämsides med hänsyn till skyddsbehov, analyserade Monti arbetstagares rättigheter, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, offentlig upphandling, beskattning, industripolitik och mer jämlika internationella konkurrensförutsättningar.  


Stark inre marknad

I kapitel 4 konstaterade Monti att 80 procent av reglerna på den inre marknaden fastställts i direktiv, men att det kan vara skäl att använda tydliga, förutsägbara och effektiva förordningar (s. 101).

En möjlighet kan vara att erbjuda parter ett EU-regelverk som option (då kallat den 28:e ordningen) som ett alternativ till nationella regler.

Med tanke på den häftiga diskussionen om lobbyverksamhet på EU-nivå påminde Monti att EU-systemet är mer motståndskraftigt mot särintressens inverkan på lagstiftning än många nationella politiska system (s. 102).

Monti fann det paradoxalt att de tolv värsta syndarna i fråga om eftersläpningar i genomförandet av EU-lagstiftningen var medlemsstater som deltog i eurosamarbetet (s. 104).  

Enligt Monti borde överträdelseförfarandena påskyndas, särskilt rörande otillräckligt genomförande. Kommissionens befogenheter borde stärkas i överträdelsefrågor och statsstödsärenden på liknande sätt som rörande konkurrensbegränsande beteenden  och företagskoncentrationer (s. 106).

Som ett gott exempel lyfte Monti fram den ömsesidiga utvärderingsprocess som finns inskriven in tjänstedirektivet för att förbättra kvaliteten i genomförandet, underlätta utbytet av bästa praxis och erbjuda möjligheten att föreslå ändringar i gällande lagstiftning. Modellen kunde utvidgas till andra lagstiftningsinitiativ (s. 108).


Politiskt initiativ

Montis rapport utmynnade i ett initiativ om att stärka den inre marknaden samt den ekonomiska och monetära unionen (kapitel 5, från s. 112). Kommissionen kunde stärka sin roll som pådrivande kraft, men det behövdes kraftigare insatser från de övriga EU-institutionerna, inklusive Europeiska rådet.

Medlemsstaterna har fattat det djärva beslutet att införa en gemensam valuta. Enligt Monti krävde det som minimum att länderna deltar effektivt i en inre, integrerad, flexibel marknad, som är en nödvändig förutsättning för ett optimalt fungerande valutaområde och sörjer för förbättrad produktivitet och konkurrenskraft.

Den inre marknaden skulle även tas upp som en viktig beståndsdel när EU byggde  upp sitt ekonomiska styrsystem (s. 116).   

Det tål att upprepas med tanke på det mycket snäva utrymmet för finanspolitiska stimulansåtgärder, att en effektivare inre marknad är EU:s bästa interna källa till tillväxt och ökad sysselsättning (s. 10).


Ralf Grahn

lördag 24 december 2016

Mario Monti (2010): En ny strategi för den inre marknaden I

Europadagen 2010 överlämnade professor Mario Monti sin rapport, En ny strategi för den inre marknaden i ekonomins och samhällets tjänst i Europa, till den Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

I uppdraget hade Barroso efterlyst hur EU ska finna en förnyad politisk vilja för att den inre marknaden ska nå sin fulla potential. Kommissionens ordförande pekade på Lissabonfördragets målsättning om en “en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.

Vi som intresserar oss för den inre marknadens utveckling under 2010-talet kan än i dag med behållning läsa Montis betraktelse. Redan i inledningen (s. 6) sammanfattar han utmaningen, till vilken han återkommer senare (s. 21):

Den inre marknaden är i dag mindre populär än någonsin, samtidigt som Europa behöver den mer än någonsin.

För utredaren var det viktigt att hitta elementen till en stor kompromiss mellan fyra olika grupper av medlemsstater: sociala marknadsekonomier på kontinenten, anglosaxiska länder, central- och östeuropeiska länder samt nordiska länder. En rätt ingående beskrivning av de kulturella olikheterna från sidan 30 utmynnar i en proaktiv, ny och bred strategi för en starkare inre marknad (från sidan 33).  

Meningen med den nya strategin var att skydda den inre marknaden från den risk som ekonomisk nationalism utgör, utvidga den in på nya områden som är avgörande för tillväxten i Europa och bygga upp ett tillräckligt samförstånd kring den.  

För Monti var syftet att få bort de flaskhalsar som fanns kvar och fylla de luckor och brister som hämmar innovationer och tillväxtpotentialen på den inre marknaden. I väl avvägda tongångar resonerade han sig fram till rekommendationer om att (s. 8 och 34-35):

  • slå vakt om en inre marknad som fungerar bättre för medborgare, konsumenter och små och medelstora företag,
  • upprätta en digital inre marknad,
  • utnyttja den inre marknadens potential att främja grön tillväxt och Europas omvandling till en resurseffektiv ekonomi med låga utsläpp,
  • dra full nytta av den inre marknaden för varor,
  • utnyttja den fulla potentialen i den inre marknaden för tjänster,
  • garantera arbetskraftens geografiska rörlighet på den inre marknaden,
  • upprätthålla en “fysisk” infrastruktur för den inre marknaden.

Rapportens syfte var inte att sjunka in i sektorspecifika problem, utan att erbjuda en bred analys av den existerande inre marknaden och föreslå en övergripande strategi för att ge den ny dynamik (s. 20). Huvudlinjerna för en starkare inre marknad behandlas dock i kapitel 2 (från sidan 38), där Monti påminner om det ädla syftet på individplanet (s. 41):

Den inre marknaden med sina fyra friheter förkroppsligar ett ideal: ett gränslöst område mellan olika länder där människor utan åtskillnad kan flytta, arbeta, forska eller starta företag.

Specifika åtgärder var dock av nöden för att medborgarna, konsumenterna samt de små och medelstora företagen skulle kunna utnyttja de utvidgade möjligheterna aktivt, konstaterade Monti (s. 41), innan han presenterade mer detaljerade förslag.

På motsvarande sätt lade Monti fram väl avvägda synpunkter och rekommendationer på de övriga områdena i kapitel 2 (från s. 49).  

Utöver de tidigare nämnda områdena betraktade Monti i det andra kapitlet även den inre marknaden för kapital och finansiella tjänster (från s. 67).

Visserligen har det att göra med det strategiska greppet och det allmänna betraktelsesättet, men samtidigt är det skrämmande hur fräscha Montis handlingsinviter verkar än i dag.


Ralf Grahn

torsdag 22 december 2016

Den inre marknaden i koncentrat

Är det möjligt att reducera den europeiska inre marknaden som till en buljongtärning? Jag försöker i det följande samla kärningredienserna till en essens.  


Social marknadsekonomi

Artikel 3.3 fördraget om Europeiska unionen (FEU) konstaterar att unionen ska upprätta en inre marknad och definierar den närmare som en “social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”:

3.   Unionen ska upprätta en inre marknad. Unionen ska verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Den ska främja vetenskapliga och tekniska framsteg.

Nyckel är den fria rörligheten, som återges i ett nötskal i artikel 26.2 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:

2.   Den inre marknaden ska omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördragen.

På den inre marknaden och i EU mer allmänt spelar diskrimineringsförbudet i första stycket artikel 18 EUF-fördraget en avgörande roll:

Inom fördragens tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.


Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Utöver den Europeiska unionens 28 medlemsländer ingår tre av de fyra EFTA-länderna i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). På detta sätt deltar Island, Liechtenstein och Norge i den inre marknaden, medan Schweiz har en mer begränsad tillgång till den inre marknaden genom ett antal bilaterala avtal med EU.

Närmare information om EES från Regjeringen på norska och från EFTA/EEA på engelska.


Brexit  

Enligt uppgifter från Eurostat omfattar den inre marknaden 515640100 personer 2016 (EU + EES). Visserligen kommer den inre marknadens befolkning (drygt 515 miljoner) att minska till omkring 450 miljoner om cirka 65 miljoner britter de närmaste åren lämnar inte enbart EU utan även EES genom Brexit.  

I koncentrat

Den inre marknaden, som består av 31 länder med en befolkning om drygt 515 miljoner, strävar till en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft genom fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.


Ralf Grahn