Hur kommer de sex EU-länder, inklusive Sverige och Finland, som beskriver sig som neutrala eller (militärt) alliansfria att handla? Viktigare, hur kommer femton övriga ”normala” medlemmarna, som hör till både Europeiska unionen och Nato, att orientera sig när två klara alternativ erbjuds beträffande ett operativt militärt högkvarter för Europa?
Efter att Storbritannien lade in sitt veto mot planerna på ett EU-högkvarter har fem stora medlemsländer tagit initiativ till ett permanent strukturerat samarbete för att komma vidare.
Initiativtagarna Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland har en befolkning om sammanlagt 291 miljoner, vilket motsvarar 58 procent av EU:s invånare.
För att stimulera till diskussion om det militära högkvarteret, den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och ett framtida gemensamt försvar, har jag skrivit några inlägg på engelska.
Grahnlaw: EU military headquarters – CSDP permanent structured cooperation (9 September 2011)
Grahnlaw Suomi Finland: Finland and non-aligned in EU: With UK or Europe on defence? (9 September 2011)
Grahnlaw Suomi Finland: EU common defence: Military HQ first choice (10 September 2011)
Grahnlaw: Common European defence: some questions (10 September 2011)
Strategiska vägval
Såvitt jag har sett har EU-institutionerna och de nationella regeringarna gjort ytterst litet för att möjliggöra en allmän debatt om de strategiska vägval som rör oss alla. Rådet för utrikes frågor har ”informerat” som om Lissabonfördragets grundprinciper om öppenhet och närhet till medborgarna inte existerade:
Rejoice! EU CSDP transparency & European Year of Citizens (11 September 2011)
Med eller utan hjälp av EU-rådet och regeringarna har vi medborgare all orsak att diskutera vår och Europas framtid i globaliseringens tidevarv.
Ralf Grahn
Visar inlägg med etikett försvarspolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett försvarspolitik. Visa alla inlägg
måndag 12 september 2011
fredag 21 december 2007
EU: Storbritanniens utanförskap allt tydligare
I dag blev nio nya länder en del av Schengenområdet för fri rörlighet inom Europeiska unionen. Invånarna i Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern kan känna att de inte längre är EU-medborgare av andra klass. På det praktiska planet blir det bekvämare att resa inom området som numera omfattar 24 stater. Nu gäller det landgränserna och hamnarna, medan flygplatserna följer om några månader.
Av de nya medlemsländerna inför Malta och Cypern euron i årsskiftet. Slovenien var först bland de nya medlemmarna genom introduktionen i början av år 2007. Flertalet av de nya EU-länderna vill bli medlemmar i EMU, men villkoren är hårda för de tidigare planekonomierna, vilka redan har åstadkommit en otrolig övergång till att bli fungerande marknadsekonomier. Kriterierna för inflationen och det offentliga hushållet tolkas även strängt.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s officiella tidning 14.12.2007, C 303/1) blir juridiskt bindande för alla nya medlemsländer utom Polen, om Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) träder i kraft.
Av de tolv nya medlemmarna är alla utom Cypern och Malta medlemmar i Nato, som fortfarande är grunden i Europeiska unionens försvar och försvarsgarantier även om förnuftet talar för en framtida fördjupning inom EU:s ram.
Gränserna mellan de nya och de gamla EU-medlemmarna håller på att suddas ut. Allt flera av EU-kärnorna blir gemensamma.
***
Medaljen har en baksida. De äldre medlemsländer som står utanför centrala samarbetsområden blir allt mera isolerade. Mot denna bakgrund är det förståeligt att den nya regeringen i Danmark vill pröva möjligheten att genom en folkomröstning avstå från landets undantag i EU-samarbetet.
Särskilt Storbritannien har den senaste tiden drivit allt längre ut i Atlanten. De negativa folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna utnyttjade Storbritannien av inrikespolitiska skäl för att befria sig från det konstitutionella fördrag landet hade undertecknat. I förhandlingarna om reformfördraget genomdrev den brittiska regeringen nya allmänna försämringar och ställde nya oförhandlingsbara krav på friskrivning från gemensamma regler.
Statsminister Gordon Brown har låtit bli att besöka Europeiska unionens institutioner i Bryssel, något som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde omedelbart när de tillträdde sina ämbeten. Brown har haft synnerligen litet att säga om EU, utom att unionen borde öppna sig mot omvärlden och låta bli att reformera sina institutioner framöver.
Genom att inte delta i ceremonin för undertecknandet av Lissabonfördraget lyckades Brown mobilisera protester från både EU-motståndarna och proeuropéerna på hemmaplan. Hans beteende kan knappast ha skaffat honom nya vänner bland EU-ländernas ledare heller, eller främjat brittiska intressen i unionen, där den i stort vettiga ekonomiska politik britterna företräder kunde ha en viktig bundsförvant åtminstone i kommissionen.
Browns murrighet har ingalunda minskat den hatstämning mot ”Bryssel” som piskas upp av Murdochpressen och präglar det brittiska debattklimatet. (Att tala om euroskeptiker är att använda en förskönande omskrivning.)
***
Självpåtagen isolering får politiska följder. När Valéry Giscard d’Estaing på sin blogg besvarade en fråga om den kommande ordföranden för Europeiska rådet, manade han till stor omsorg vid valet av person. Den som väljs borde komma från ett land som ingår i eurozonen och i Schengenområdet samt omfattar EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Det var uteslutning av varje brittisk företrädare (inklusive Tony Blair) med 3 – 0.
***
Eurozonen och Schengenområdet växer och den nya polska regeringen vill bli av med landets friskrivning från de grundläggande rättigheterna. Storbritannien hör inte till en enda av kärnorna i EU-samarbetet och antalet gelikar minskar ständigt.
Det finns ett område där Förenade konungariket utan tvekan skulle platsa, om den politiska viljan (och insikten) fanns: försvaret.
Storbritannien har den förnämsta militära kapaciteten bland EU-länderna och landet ingår i Nato. Men det är bindningen till USA som gör att Storbritannien snarare stjälper än hjälper till att bygga upp en trovärdig europeisk försvarsförmåga i förening med det transatlantiska band Nato erbjuder.
På sikt är det ändå ett europeiskt försvar (under demokratisk kontroll) med försvarspakten Nato som mellanstatlig länk över Atlanten, som är visionen för Europeiska unionen. Här är president Sarkozy närmare sanningen än Brown.
Det brittiska utanförskapet börjar bli grundmurat.
***
Nu har parlamentet i Skottland röstat för en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget. Regionparlamentet har enbart uttryckt en åsikt, eftersom frågan avgörs av parlamentet i London. Men ställningstagandet ökar trycket i det brittiska parlamentet och bland folket mot Browns linje att ratificera Lissabonfördraget den parlamentariska vägen.
Eftersom Labourpartiet samtidigt sjunker som en sten i opinionsmätningarna, är det möjligt att Browns linje att inte genomföra en folkomröstning bryter samman. Det finns knappast någon som tror att en folkomröstning om ett EU-fördrag kan vinnas i dagens Storbritannien (oberoende av vad det innehåller i sak).
Förfaller Lissabonfördraget är det svårt att tänka sig att flertalet av EU-ländernas ledare, hjärtligt trötta på snart 35 år av brittisk obstruktion, skulle inleda en ytterligare förhandlingsrunda för att få britterna med på noterna.
Det ligger närmare till hands att EU-länderna, eller åtminstone de mera integrationsvilliga bland dem, skulle ombilda unionen utan medlemskap av Storbritannien. Den nya unionen kunde sätta in en ny växel i Europaprojektet.
För Storbritannien kan utanförskapet snart förvandlas från språkbild till konkret verklighet.
Ralf Grahn
Källor:
Europeiska kommissionen: Utvidgning av Schengenområdet – EU:s mål om fri rörlighet för personer uppnås; Pressmeddelande den 20 december 2007; http://europa.eu
Europeiska kommissionen: Sixth report on practical preparations for the euro: countdown for Cyprus and Malta; Pressmeddelande den 27 november 2007; http://europa.eu
Nato: NATO Member Countries; http://www.nato.int
New Scotsman: MSPs back EU treaty poll; 19 December 2007;
http://news.scotsman.com
Ylva Nilsson: “Brown straffar ut sig – vem bromsar nu Sarkozy?”; Europa-Nytt den 13 december 2007; http://www.europanytt.se
Av de nya medlemsländerna inför Malta och Cypern euron i årsskiftet. Slovenien var först bland de nya medlemmarna genom introduktionen i början av år 2007. Flertalet av de nya EU-länderna vill bli medlemmar i EMU, men villkoren är hårda för de tidigare planekonomierna, vilka redan har åstadkommit en otrolig övergång till att bli fungerande marknadsekonomier. Kriterierna för inflationen och det offentliga hushållet tolkas även strängt.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s officiella tidning 14.12.2007, C 303/1) blir juridiskt bindande för alla nya medlemsländer utom Polen, om Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) träder i kraft.
Av de tolv nya medlemmarna är alla utom Cypern och Malta medlemmar i Nato, som fortfarande är grunden i Europeiska unionens försvar och försvarsgarantier även om förnuftet talar för en framtida fördjupning inom EU:s ram.
Gränserna mellan de nya och de gamla EU-medlemmarna håller på att suddas ut. Allt flera av EU-kärnorna blir gemensamma.
***
Medaljen har en baksida. De äldre medlemsländer som står utanför centrala samarbetsområden blir allt mera isolerade. Mot denna bakgrund är det förståeligt att den nya regeringen i Danmark vill pröva möjligheten att genom en folkomröstning avstå från landets undantag i EU-samarbetet.
Särskilt Storbritannien har den senaste tiden drivit allt längre ut i Atlanten. De negativa folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna utnyttjade Storbritannien av inrikespolitiska skäl för att befria sig från det konstitutionella fördrag landet hade undertecknat. I förhandlingarna om reformfördraget genomdrev den brittiska regeringen nya allmänna försämringar och ställde nya oförhandlingsbara krav på friskrivning från gemensamma regler.
Statsminister Gordon Brown har låtit bli att besöka Europeiska unionens institutioner i Bryssel, något som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde omedelbart när de tillträdde sina ämbeten. Brown har haft synnerligen litet att säga om EU, utom att unionen borde öppna sig mot omvärlden och låta bli att reformera sina institutioner framöver.
Genom att inte delta i ceremonin för undertecknandet av Lissabonfördraget lyckades Brown mobilisera protester från både EU-motståndarna och proeuropéerna på hemmaplan. Hans beteende kan knappast ha skaffat honom nya vänner bland EU-ländernas ledare heller, eller främjat brittiska intressen i unionen, där den i stort vettiga ekonomiska politik britterna företräder kunde ha en viktig bundsförvant åtminstone i kommissionen.
Browns murrighet har ingalunda minskat den hatstämning mot ”Bryssel” som piskas upp av Murdochpressen och präglar det brittiska debattklimatet. (Att tala om euroskeptiker är att använda en förskönande omskrivning.)
***
Självpåtagen isolering får politiska följder. När Valéry Giscard d’Estaing på sin blogg besvarade en fråga om den kommande ordföranden för Europeiska rådet, manade han till stor omsorg vid valet av person. Den som väljs borde komma från ett land som ingår i eurozonen och i Schengenområdet samt omfattar EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Det var uteslutning av varje brittisk företrädare (inklusive Tony Blair) med 3 – 0.
***
Eurozonen och Schengenområdet växer och den nya polska regeringen vill bli av med landets friskrivning från de grundläggande rättigheterna. Storbritannien hör inte till en enda av kärnorna i EU-samarbetet och antalet gelikar minskar ständigt.
Det finns ett område där Förenade konungariket utan tvekan skulle platsa, om den politiska viljan (och insikten) fanns: försvaret.
Storbritannien har den förnämsta militära kapaciteten bland EU-länderna och landet ingår i Nato. Men det är bindningen till USA som gör att Storbritannien snarare stjälper än hjälper till att bygga upp en trovärdig europeisk försvarsförmåga i förening med det transatlantiska band Nato erbjuder.
På sikt är det ändå ett europeiskt försvar (under demokratisk kontroll) med försvarspakten Nato som mellanstatlig länk över Atlanten, som är visionen för Europeiska unionen. Här är president Sarkozy närmare sanningen än Brown.
Det brittiska utanförskapet börjar bli grundmurat.
***
Nu har parlamentet i Skottland röstat för en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget. Regionparlamentet har enbart uttryckt en åsikt, eftersom frågan avgörs av parlamentet i London. Men ställningstagandet ökar trycket i det brittiska parlamentet och bland folket mot Browns linje att ratificera Lissabonfördraget den parlamentariska vägen.
Eftersom Labourpartiet samtidigt sjunker som en sten i opinionsmätningarna, är det möjligt att Browns linje att inte genomföra en folkomröstning bryter samman. Det finns knappast någon som tror att en folkomröstning om ett EU-fördrag kan vinnas i dagens Storbritannien (oberoende av vad det innehåller i sak).
Förfaller Lissabonfördraget är det svårt att tänka sig att flertalet av EU-ländernas ledare, hjärtligt trötta på snart 35 år av brittisk obstruktion, skulle inleda en ytterligare förhandlingsrunda för att få britterna med på noterna.
Det ligger närmare till hands att EU-länderna, eller åtminstone de mera integrationsvilliga bland dem, skulle ombilda unionen utan medlemskap av Storbritannien. Den nya unionen kunde sätta in en ny växel i Europaprojektet.
För Storbritannien kan utanförskapet snart förvandlas från språkbild till konkret verklighet.
Ralf Grahn
Källor:
Europeiska kommissionen: Utvidgning av Schengenområdet – EU:s mål om fri rörlighet för personer uppnås; Pressmeddelande den 20 december 2007; http://europa.eu
Europeiska kommissionen: Sixth report on practical preparations for the euro: countdown for Cyprus and Malta; Pressmeddelande den 27 november 2007; http://europa.eu
Nato: NATO Member Countries; http://www.nato.int
New Scotsman: MSPs back EU treaty poll; 19 December 2007;
http://news.scotsman.com
Ylva Nilsson: “Brown straffar ut sig – vem bromsar nu Sarkozy?”; Europa-Nytt den 13 december 2007; http://www.europanytt.se
tisdag 27 november 2007
EU: Varför ny säkerhetsstrategi?
I slutet av år 2003 antog Europeiska rådet den europeiska säkerhetsstrategin ”Ett säkert Europa i en bättre värld”. Under den tid som gått har Europeiska unionens samlat en del erfarenhet; också de säkerhets- och försvarspolitiska utmaningarna har förändrats.
I november i fjol påpekade Europaparlamentet att Nato, i händelse av ett angrepp från ett tredjeland på EU:s territorium, fortfarande är garanten för unionens kollektiva försvar. Men EU är på väg mot en säkerhets- och försvarsunion, som omfattar både yttre och inre säkerhet.
Europaparlamentet ville stärka utvecklingen genom en inre marknad på försvarsområdet, ett gemensamt system för satellitspaning och luftburen markövervakning, gemensamma telekommunikationsstandarder och en permanent Medelhavsflotta inklusive kustbevakning.
Europaparlamentet efterlyste en revidering av den europeiska säkerhetsstrategin år 2008.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy har, senast när han talade inför Europaparlamentet, betonat vikten av att förnya Nato och bygga upp ett gemensamt europeisk försvar.
I European Security Review omfattar Stephen Pullinger tanken om att revidera säkerhetsstrategin år 2008.
Pullinger anser att det behövs kriterier för Europeiska unionens väpnade interventioner. Krishanteringsoperationerna måste beredas omsorgsfullt. Den nuvarande säkerhetsstrategin nämner terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och den organiserade brottsligheten som de främsta hoten. Det måste analyseras närmare hur hoten samverkar och hur de kan mötas.
Enligt Pullinger behövs det en klarare bild av balansen mellan terrorbekämpning och EU-medborgarnas mänskliga rättigheter. Spridningen av kärnvapen kan kräva intensifierade åtgärder, eftersom risken finns för att hoten från radikala terrorister, skurkstater och massförstörelsevapen kan sammanfalla.
Det är nödvändigt att utnyttja EU:s militära och säkerhetsresurser mycket effektivare än i dag för trupper som går att sätta in i fredsuppdrag.
Den inre säkerheten kräver också mer uppmärksamhet i strategin. Sådana frågor är naturkatastrofer (även till följd av klimatförändringen), energiförsörjningen, livsviktig infrastruktur och gränsbevakning.
Pullinger anser att det i framtiden blir allt viktigare att involvera Europaparlamentet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt i EU:s fredsoperationer.
***
Hotbilderna och säkerhetsutmaningarna gör det lätt att se varför Europeiska unionen behövs. Revideringen av säkerhetsstrategin är ett steg i riktning mot större trygghet för oss medborgare.
Ralf Grahn
Källor:
Parlamentet yrkar på en förstärkt europeisk säkerhets- och försvarspolitik; Europaparlamentet, 16.11.2006; http://www.europarl.europa.eu
Nicolas Sarkozy: Discours du Président de la République Française M. Nicolas SARKOZY devant le Parlement européen ; Strasbourg, le mardi 13 novembre 2007 ; http://www.elysee.fr
Stephen Pullinger: Revising the European Security Strategy: Building a secure Europe in a better world; ISIS Europe; European Security Review, Number 35 October 2007;
http://www.isis-europe.org
I november i fjol påpekade Europaparlamentet att Nato, i händelse av ett angrepp från ett tredjeland på EU:s territorium, fortfarande är garanten för unionens kollektiva försvar. Men EU är på väg mot en säkerhets- och försvarsunion, som omfattar både yttre och inre säkerhet.
Europaparlamentet ville stärka utvecklingen genom en inre marknad på försvarsområdet, ett gemensamt system för satellitspaning och luftburen markövervakning, gemensamma telekommunikationsstandarder och en permanent Medelhavsflotta inklusive kustbevakning.
Europaparlamentet efterlyste en revidering av den europeiska säkerhetsstrategin år 2008.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy har, senast när han talade inför Europaparlamentet, betonat vikten av att förnya Nato och bygga upp ett gemensamt europeisk försvar.
I European Security Review omfattar Stephen Pullinger tanken om att revidera säkerhetsstrategin år 2008.
Pullinger anser att det behövs kriterier för Europeiska unionens väpnade interventioner. Krishanteringsoperationerna måste beredas omsorgsfullt. Den nuvarande säkerhetsstrategin nämner terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och den organiserade brottsligheten som de främsta hoten. Det måste analyseras närmare hur hoten samverkar och hur de kan mötas.
Enligt Pullinger behövs det en klarare bild av balansen mellan terrorbekämpning och EU-medborgarnas mänskliga rättigheter. Spridningen av kärnvapen kan kräva intensifierade åtgärder, eftersom risken finns för att hoten från radikala terrorister, skurkstater och massförstörelsevapen kan sammanfalla.
Det är nödvändigt att utnyttja EU:s militära och säkerhetsresurser mycket effektivare än i dag för trupper som går att sätta in i fredsuppdrag.
Den inre säkerheten kräver också mer uppmärksamhet i strategin. Sådana frågor är naturkatastrofer (även till följd av klimatförändringen), energiförsörjningen, livsviktig infrastruktur och gränsbevakning.
Pullinger anser att det i framtiden blir allt viktigare att involvera Europaparlamentet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt i EU:s fredsoperationer.
***
Hotbilderna och säkerhetsutmaningarna gör det lätt att se varför Europeiska unionen behövs. Revideringen av säkerhetsstrategin är ett steg i riktning mot större trygghet för oss medborgare.
Ralf Grahn
Källor:
Parlamentet yrkar på en förstärkt europeisk säkerhets- och försvarspolitik; Europaparlamentet, 16.11.2006; http://www.europarl.europa.eu
Nicolas Sarkozy: Discours du Président de la République Française M. Nicolas SARKOZY devant le Parlement européen ; Strasbourg, le mardi 13 novembre 2007 ; http://www.elysee.fr
Stephen Pullinger: Revising the European Security Strategy: Building a secure Europe in a better world; ISIS Europe; European Security Review, Number 35 October 2007;
http://www.isis-europe.org
torsdag 22 november 2007
Ny europeisk säkerhetsstrategi
I december 2003 antog Europeiska rådet den första heltäckande utrikespolitiska strategin för Europeiska unionen. ”Ett säkert Europa i en bättre värld – En europeisk säkerhetsstrategi” (European Security Strategy, EES) har blivit det grundläggande aktstycket för EU:s målsättning att bli en global aktör; i korthet att exportera säkerhet för att inte importera osäkerhet.
Det är inte bara EU-ledarna och eliterna som talar sig varma för fred och säkerhet; Europeiska unionens medborgare kräver mera och bättre åtgärder av EU.
Sven Biscop vid Egmontinstitutet har analyserat den europeiska säkerhetsstrategin och hur målsättningarna har förverkligats. Trots att säkerhetsstrategin som konsensusdokument glider över vissa frågor och uppvisar luckor, har det blivit en måttstock och referensram för EU: utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Enligt Biscop är Europa en potentiell världsmakt. Genom att säkerhetsstrategin antogs har EU:s roll som internationell aktör stärkts. EES kunde erbjuda ännu större fördelar om den strategiska debatten och utvärderingen av politiken sätts i system. Huvudfrågan är inte om EES ska skrivas om eller inte. Frågan är snarare om EU förverkligar strategin på ett verkningsfullt sätt.
Oberoende av detta har arbetet för att redigera om eller snarare skriva en ny säkerhetsstrategi – en EES 2.0 – startat.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt angav tonen när han talade inför Utrikespolitiska Institutets internationella konferens om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar:
“The European Security Strategy that was adopted then [late 2003] broke new ground, and there is little doubt that it has stood the test of time and served us well. But it was never meant to be just a stone tablet preserved for eternity, but rather a living document that would evolve and develop as the European Union developed and as its strategic environment and the challenges associated with it evolved. Much has happened since 2003.”
När den nya europeiska säkerhetsstrategin utarbetas ger processen Europeiska unionen möjligheter att bedöma de nya strategiska utmaningarna för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, fylla igen luckorna i det nuvarande aktstycket, försöka nå längre i samförståndet i svåra frågor för att skapa mer sammanhållning och konsekvent handling samt att analysera bristerna i genomförandet hittills.
Med tanke på de grundläggande intressen som står på spel har Europeiska unionens medborgare rätt att vänta sig verkliga framsteg på vägen mot ett säkrare Europa i en bättre värld.
Ralf Grahn
Källor :
Ett säkert Europa i en bättre värld – En europeisk säkerhetsstrategi; Bryssel den 12 december 2003;
http://consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/031208ESSIISV.pdf
Sven Biscop: The ABC of European Union Strategy: Ambition, Benchmark, Culture; Egmont Paper 16; Brussels, October 2007; http://www.egmontinstitute.be
Carl Bildt: Tal på engelska av Carl Bildt om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar; Stockholm, den 9 november 2007; http://www.regeringen.se
Det är inte bara EU-ledarna och eliterna som talar sig varma för fred och säkerhet; Europeiska unionens medborgare kräver mera och bättre åtgärder av EU.
Sven Biscop vid Egmontinstitutet har analyserat den europeiska säkerhetsstrategin och hur målsättningarna har förverkligats. Trots att säkerhetsstrategin som konsensusdokument glider över vissa frågor och uppvisar luckor, har det blivit en måttstock och referensram för EU: utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Enligt Biscop är Europa en potentiell världsmakt. Genom att säkerhetsstrategin antogs har EU:s roll som internationell aktör stärkts. EES kunde erbjuda ännu större fördelar om den strategiska debatten och utvärderingen av politiken sätts i system. Huvudfrågan är inte om EES ska skrivas om eller inte. Frågan är snarare om EU förverkligar strategin på ett verkningsfullt sätt.
Oberoende av detta har arbetet för att redigera om eller snarare skriva en ny säkerhetsstrategi – en EES 2.0 – startat.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt angav tonen när han talade inför Utrikespolitiska Institutets internationella konferens om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar:
“The European Security Strategy that was adopted then [late 2003] broke new ground, and there is little doubt that it has stood the test of time and served us well. But it was never meant to be just a stone tablet preserved for eternity, but rather a living document that would evolve and develop as the European Union developed and as its strategic environment and the challenges associated with it evolved. Much has happened since 2003.”
När den nya europeiska säkerhetsstrategin utarbetas ger processen Europeiska unionen möjligheter att bedöma de nya strategiska utmaningarna för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, fylla igen luckorna i det nuvarande aktstycket, försöka nå längre i samförståndet i svåra frågor för att skapa mer sammanhållning och konsekvent handling samt att analysera bristerna i genomförandet hittills.
Med tanke på de grundläggande intressen som står på spel har Europeiska unionens medborgare rätt att vänta sig verkliga framsteg på vägen mot ett säkrare Europa i en bättre värld.
Ralf Grahn
Källor :
Ett säkert Europa i en bättre värld – En europeisk säkerhetsstrategi; Bryssel den 12 december 2003;
http://consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/031208ESSIISV.pdf
Sven Biscop: The ABC of European Union Strategy: Ambition, Benchmark, Culture; Egmont Paper 16; Brussels, October 2007; http://www.egmontinstitute.be
Carl Bildt: Tal på engelska av Carl Bildt om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar; Stockholm, den 9 november 2007; http://www.regeringen.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)