Lissabonfördraget: EU:s mål

Varför har Europeiska unionen bildats? Vad vill medlemsländerna främja eller uppnå genom att förena sina krafter i gemensamma institutioner som kräver laganda? Varför har medlemsländerna gått in för att, mer eller mindre effektivt, samverka på olika områden?

Storbritanniens utrikesminister David Miliband gav åtminstone ett delsvar när han talade om hoten mot vårt välstånd och vår säkerhet: Nationalstaterna är, trots sina starka sidor, alltför små för att lösa de stora problemen skilt för sig, och den globala styrelsen är alltför svag.

För mig är Europeiska unionens målsättningar godtagbara. De återspeglar i mitt tycke europeiska värderingar som rimligtvis borde tilltala även nordbor. Hållbar utveckling, miljö och andra mål lägger grunden för gemensam handling.

Tveksammare är jag om medlemsländerna har gett unionen tillräckliga redskap för att bemöta de övergripande gemensamma hoten effektivt. Samtidigt kunde unionen vist avstå från en irriterande reglering av petitesser som har väldigt lite att göra med de stora hoten och utmaningarna.

Säkerheten är det grundläggande behovet. Utmaningarna borde mötas genom en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, men denna ser inte ut att klara av Alexander Hamiltons enkla test om att medlen ska vara anpassade till målet (alltså tillräckliga): “the means ought to be proportional to the end” (The Federalist, Number XXIII).

Regeringskonferensen 2007 ser, trots förbättrad intern koordinering, ut att ha stärkt de underliggande centrifugala krafterna, vilka försämrar möjligheterna till verksamma beslut och fördjupar det demokratiska underskottet.

***

Europeiska unionens nuvarande mål finner man i artikel 2 i EU-fördraget och artikel 2 i EG-fördraget. Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) smälter samman Europeiska gemenskapen med Europeiska unionen. Därför är det på sin plats att artikeln om målsättningarna ger oss en bild av helheten.

När det konstitutionella fördraget arbetades fram var det självfallet en fråga som sysselsatte konventet och regeringskonferensen 2004. Reformfördraget utgår därför från artikel I-3 i konstitutionen, men för in ett antal modifikationer.

***

Stundom liknar tvisterna mellan medlemsländerna gnabb mellan småbarn. Franska regeringsföreträdare har lyckönskat sig själva för att målsättningarna i Lissabonfördraget inte längre erbjuder medborgarna en inre marknad ”där det råder fri och icke snedvriden konkurrens”. Andra länder kan finna tröst i att den inre marknaden och dess regler om konkurrens utgör hörnstenar i integrationen även framöver.

Ytterligare tröst bjuder ett protokoll om den inre marknaden och konkurrens, enligt vilket den inre marknaden innefattar en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids.

Den franska känslan av underlägsenhet har djupa rötter. Tyska industrimän, brittiska köpmän, amerikanska kapitalister, polska rörmokare och kinesiska entreprenörer har alla satt spår i självförtroendet hos en stor nation. Jämsides med den europeiska integrationens stora historia löper den lilla historian om Frankrikes strävan efter politiskt skyddade lösningar. Enligt franska sagesmän ska det visserligen inte längre kallas protektionism, utan just skydd.

***

I jämförelse med det konstitutionella fördraget beskriver det förnyade EU-fördraget området med frihet, säkerhet och rättvisa utförligare i artikel 2.2, medan den inre markandens funktion tvärtemot har snoppats av i artikel 2.3 såsom jag beskrev ovan.

Det ekonomiska systemet är självfallet en avgörande fråga, även om många av de påståenden man möter i den politiska debatten ser ut att syfta snarare till skrämsel än till upplysning. Detta gäller faktiskt på två politiska flyglar. Söker man en aning så hittar man bjärta uttalanden om EU som ett allt förkvävande socialistiskt projekt av totalitärt slag lika väl som grälla beskrivningar av en union som har grundlagsfäst ultraliberalistisk utsugning.

Samförståndet i Lissabonfördraget företräds av en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft” (artikel 2.3).

Det växande euroområdet får i reformfördraget ett motiverat omnämnande (artikel 2.4). Det handlar ju om en av kärnorna i den fördjupade integrationen.

Betydelsen av Europeiska unionens värden som bas för dess målsättningar framhävs även beträffande de internationella relationerna (artikel 2.5).

***

Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) ändrar fördraget om Europeiska unionen genom att ersätta artikel 2 med en ny

Artikel 2

1. Unionen ska ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd.

2. Unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet.

3. Unionen ska upprätta en inre marknad. Unionen ska verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Den ska främja vetenskapliga och tekniska framsteg.

Den ska bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnets rättigheter.

Den ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna.

Den ska respektera rikedomen hos sin kulturella och språkliga mångfald och sörja för att det europeiska kulturarvet skyddas och utvecklas.

4. Unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta.

5. I sina förbindelser med den övriga världen ska unionen bekräfta och främja sina värderingar och intressen samt bidra till skydd av sina medborgare. Den ska bidra till fred, säkerhet, hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.

6. Unionen ska sträva mot sina mål med lämpliga medel, beroende på de befogenheter som den tilldelas i fördragen.

***

I punkt 6 nämns befogenheterna, och dem har jag ägnat mig åt på min engelska blogg där genomgången av det konsoliderade Lissabonfördraget fortsätter.

Se http://grahnlaw.blogspot.com


Ralf Grahn