Ny tid för EU-ordförandeskapen

Det nya fördraget om Europeiska unionen (Lissabonfördraget) medför betydande förändringar i ordförandeskapet för rådet. Det enhetliga ordförandeskapet enligt rotation mellan medlemsländerna för ett halvt år i sänder byts ut mot ett mer mångfasetterat system.

Europeiska rådet ska ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar. Det består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt ordföranden och kommissionens ordförande. EU-fördraget säger i sin nya lydelse följande om ordföranden (artikel 9b.5-6):

”5. Europeiska rådet skall välja sin ordförande med kvalificerad majoritet för en period av två och ett halvt år, som kan förlängas en gång. I händelse av förhinder eller allvarlig försummelse får Europeiska rådet avbryta ordförandens mandat enligt samma förfarande.

6. Europeiska rådets ordförande skall
a) leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt,
b) säkerställa förberedelserna av och kontinuiteten i Europeiska rådets arbete i samarbete med kommissionens ordförande och på grundval av arbetet i rådet i konstellationen allmänna frågor,
c) verka för att underlätta sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet,
d) lägga fram en rapport för Europaparlamentet efter varje möte i Europeiska rådet.

Europeiska rådets ordförande skall på sin nivå och i denna egenskap representera unionen utåt i de frågor som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att de befogenheter åsidosätts som har tilldelats unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik.

Europeiska rådets ordförande får inte inneha ett nationellt mandat.”

***

Ordförandeskapet i Europeiska rådet övertas alltså av viss person, som sålunda minskar synligheten för ordförandeskapslandet. Samarbete krävs särskilt i förhållande till rådet för allmänna angelägenheter som har i uppdrag att koordinera de olika rådskonstellationernas arbete inför Europeiska rådet.

Även arbetsfördelningen med den höge representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken kan leda till spänningar, eftersom ordföranden uttryckligen ges i uppdrag att ”på sin nivå” representera unionen utåt i de frågor som hör till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Trängsel i toppen kan det bli även i förhållande till kommissionens ordförande, om denne vill hävda ”gemenskapsinstitutionerna” i förhållande till den mellanstatliga ordföranden för Europeiska rådet.

***

Den nya posten öppnar å andra sidan intressanta möjligheter. Europeiska rådets ordförande får inte inneha ett nationellt mandat, men möjligheten finns att sammanslå uppdragen som ordförande för Europeiska rådet och kommissionen.

Konkurrensen om ledande uppdrag talar dock emot att medlemsländerna skulle önska eller kunna förena posterna. Det ligger närmare till hands att de knyter ett politiskt paket, vilket även får stöd i förklaring 2 till artiklarna 9b.5, 9b.6, 9d.7 och 9e i fördraget om Europeiska unionen:

”Vid valet av de personer som skall inneha befattningarna som Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik bör vederbörlig hänsyn tas till behovet av att respektera de geografiska och demografiska skillnaderna inom unionen och dess medlemsstater.”

***

Sannolikt kommer den nya ordföranden att utses bland personer som har varit eller är medlem i Europeiska rådet, med andra ord någon som verkat som stats- eller regeringschef i något av medlemsländerna.

Europeiska rådets ordförande blir sannolikt unionens mest synliga ansikte utåt. Samtidigt som Europeiska rådet blir en av unionens institutioner (den viktigaste) innebär en skild ordförande en stärkning av mellanstatligheten, medan en gemensam ordförande för Europeiska rådet och kommissionen skulle förena ”gemenskapsdrag” med mellanstatlig legitimitet.

Mycket beror också på den person som väljs och på hur han eller hon lyckas i den huvudsakliga uppgiften: att få Europeiska rådet att fungera trots motstridiga viljor och konsensusbeslut som regel och formell enhällighet som krav i centrala frågor.


Ralf Grahn