I dag blev nio nya länder en del av Schengenområdet för fri rörlighet inom Europeiska unionen. Invånarna i Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern kan känna att de inte längre är EU-medborgare av andra klass. På det praktiska planet blir det bekvämare att resa inom området som numera omfattar 24 stater. Nu gäller det landgränserna och hamnarna, medan flygplatserna följer om några månader.
Av de nya medlemsländerna inför Malta och Cypern euron i årsskiftet. Slovenien var först bland de nya medlemmarna genom introduktionen i början av år 2007. Flertalet av de nya EU-länderna vill bli medlemmar i EMU, men villkoren är hårda för de tidigare planekonomierna, vilka redan har åstadkommit en otrolig övergång till att bli fungerande marknadsekonomier. Kriterierna för inflationen och det offentliga hushållet tolkas även strängt.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s officiella tidning 14.12.2007, C 303/1) blir juridiskt bindande för alla nya medlemsländer utom Polen, om Lissabonfördraget (EU:s officiella tidning 17.12.2007, C 306/1) träder i kraft.
Av de tolv nya medlemmarna är alla utom Cypern och Malta medlemmar i Nato, som fortfarande är grunden i Europeiska unionens försvar och försvarsgarantier även om förnuftet talar för en framtida fördjupning inom EU:s ram.
Gränserna mellan de nya och de gamla EU-medlemmarna håller på att suddas ut. Allt flera av EU-kärnorna blir gemensamma.
***
Medaljen har en baksida. De äldre medlemsländer som står utanför centrala samarbetsområden blir allt mera isolerade. Mot denna bakgrund är det förståeligt att den nya regeringen i Danmark vill pröva möjligheten att genom en folkomröstning avstå från landets undantag i EU-samarbetet.
Särskilt Storbritannien har den senaste tiden drivit allt längre ut i Atlanten. De negativa folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna utnyttjade Storbritannien av inrikespolitiska skäl för att befria sig från det konstitutionella fördrag landet hade undertecknat. I förhandlingarna om reformfördraget genomdrev den brittiska regeringen nya allmänna försämringar och ställde nya oförhandlingsbara krav på friskrivning från gemensamma regler.
Statsminister Gordon Brown har låtit bli att besöka Europeiska unionens institutioner i Bryssel, något som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde omedelbart när de tillträdde sina ämbeten. Brown har haft synnerligen litet att säga om EU, utom att unionen borde öppna sig mot omvärlden och låta bli att reformera sina institutioner framöver.
Genom att inte delta i ceremonin för undertecknandet av Lissabonfördraget lyckades Brown mobilisera protester från både EU-motståndarna och proeuropéerna på hemmaplan. Hans beteende kan knappast ha skaffat honom nya vänner bland EU-ländernas ledare heller, eller främjat brittiska intressen i unionen, där den i stort vettiga ekonomiska politik britterna företräder kunde ha en viktig bundsförvant åtminstone i kommissionen.
Browns murrighet har ingalunda minskat den hatstämning mot ”Bryssel” som piskas upp av Murdochpressen och präglar det brittiska debattklimatet. (Att tala om euroskeptiker är att använda en förskönande omskrivning.)
***
Självpåtagen isolering får politiska följder. När Valéry Giscard d’Estaing på sin blogg besvarade en fråga om den kommande ordföranden för Europeiska rådet, manade han till stor omsorg vid valet av person. Den som väljs borde komma från ett land som ingår i eurozonen och i Schengenområdet samt omfattar EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Det var uteslutning av varje brittisk företrädare (inklusive Tony Blair) med 3 – 0.
***
Eurozonen och Schengenområdet växer och den nya polska regeringen vill bli av med landets friskrivning från de grundläggande rättigheterna. Storbritannien hör inte till en enda av kärnorna i EU-samarbetet och antalet gelikar minskar ständigt.
Det finns ett område där Förenade konungariket utan tvekan skulle platsa, om den politiska viljan (och insikten) fanns: försvaret.
Storbritannien har den förnämsta militära kapaciteten bland EU-länderna och landet ingår i Nato. Men det är bindningen till USA som gör att Storbritannien snarare stjälper än hjälper till att bygga upp en trovärdig europeisk försvarsförmåga i förening med det transatlantiska band Nato erbjuder.
På sikt är det ändå ett europeiskt försvar (under demokratisk kontroll) med försvarspakten Nato som mellanstatlig länk över Atlanten, som är visionen för Europeiska unionen. Här är president Sarkozy närmare sanningen än Brown.
Det brittiska utanförskapet börjar bli grundmurat.
***
Nu har parlamentet i Skottland röstat för en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget. Regionparlamentet har enbart uttryckt en åsikt, eftersom frågan avgörs av parlamentet i London. Men ställningstagandet ökar trycket i det brittiska parlamentet och bland folket mot Browns linje att ratificera Lissabonfördraget den parlamentariska vägen.
Eftersom Labourpartiet samtidigt sjunker som en sten i opinionsmätningarna, är det möjligt att Browns linje att inte genomföra en folkomröstning bryter samman. Det finns knappast någon som tror att en folkomröstning om ett EU-fördrag kan vinnas i dagens Storbritannien (oberoende av vad det innehåller i sak).
Förfaller Lissabonfördraget är det svårt att tänka sig att flertalet av EU-ländernas ledare, hjärtligt trötta på snart 35 år av brittisk obstruktion, skulle inleda en ytterligare förhandlingsrunda för att få britterna med på noterna.
Det ligger närmare till hands att EU-länderna, eller åtminstone de mera integrationsvilliga bland dem, skulle ombilda unionen utan medlemskap av Storbritannien. Den nya unionen kunde sätta in en ny växel i Europaprojektet.
För Storbritannien kan utanförskapet snart förvandlas från språkbild till konkret verklighet.
Ralf Grahn
Källor:
Europeiska kommissionen: Utvidgning av Schengenområdet – EU:s mål om fri rörlighet för personer uppnås; Pressmeddelande den 20 december 2007; http://europa.eu
Europeiska kommissionen: Sixth report on practical preparations for the euro: countdown for Cyprus and Malta; Pressmeddelande den 27 november 2007; http://europa.eu
Nato: NATO Member Countries; http://www.nato.int
New Scotsman: MSPs back EU treaty poll; 19 December 2007;
http://news.scotsman.com
Ylva Nilsson: “Brown straffar ut sig – vem bromsar nu Sarkozy?”; Europa-Nytt den 13 december 2007; http://www.europanytt.se
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
You've forgotten another important political factor. While Jarosław Kaczyński was Prime Minister in Poland, with his brother Lech as President, Britain had a sort of shield in Brussels - everyone could count on Poland being more problematic than the UK.
Now Donald Tusk is improving Poland's EU relations (see this from Spiegel, Britain looks even more isolated on a political level, as well as in terms of practical policies such as Schengen.
Jon, you made a good point about the shield, not to forget the general implications of Poland's "return to Europe".
On the other hand, I have written about the previous Polish government and the new one in various posts on my blogs, so this time I was not focused on extensive treatment of Poland, but rather let it be part of the background, i.e. in this case new member states steadily integrating into the core areas of deeper collaboration, thus leading to further (relative) isolation of the UK.
Skicka en kommentar