Mario Monti (2010): En ny strategi för den inre marknaden I

Europadagen 2010 överlämnade professor Mario Monti sin rapport, En ny strategi för den inre marknaden i ekonomins och samhällets tjänst i Europa, till den Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

I uppdraget hade Barroso efterlyst hur EU ska finna en förnyad politisk vilja för att den inre marknaden ska nå sin fulla potential. Kommissionens ordförande pekade på Lissabonfördragets målsättning om en “en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.

Vi som intresserar oss för den inre marknadens utveckling under 2010-talet kan än i dag med behållning läsa Montis betraktelse. Redan i inledningen (s. 6) sammanfattar han utmaningen, till vilken han återkommer senare (s. 21):

Den inre marknaden är i dag mindre populär än någonsin, samtidigt som Europa behöver den mer än någonsin.

För utredaren var det viktigt att hitta elementen till en stor kompromiss mellan fyra olika grupper av medlemsstater: sociala marknadsekonomier på kontinenten, anglosaxiska länder, central- och östeuropeiska länder samt nordiska länder. En rätt ingående beskrivning av de kulturella olikheterna från sidan 30 utmynnar i en proaktiv, ny och bred strategi för en starkare inre marknad (från sidan 33).  

Meningen med den nya strategin var att skydda den inre marknaden från den risk som ekonomisk nationalism utgör, utvidga den in på nya områden som är avgörande för tillväxten i Europa och bygga upp ett tillräckligt samförstånd kring den.  

För Monti var syftet att få bort de flaskhalsar som fanns kvar och fylla de luckor och brister som hämmar innovationer och tillväxtpotentialen på den inre marknaden. I väl avvägda tongångar resonerade han sig fram till rekommendationer om att (s. 8 och 34-35):

• slå vakt om en inre marknad som fungerar bättre för medborgare, konsumenter och små och medelstora företag,
• upprätta en digital inre marknad,
• utnyttja den inre marknadens potential att främja grön tillväxt och Europas omvandling till en resurseffektiv ekonomi med låga utsläpp,
• dra full nytta av den inre marknaden för varor,
• utnyttja den fulla potentialen i den inre marknaden för tjänster,
• garantera arbetskraftens geografiska rörlighet på den inre marknaden,
• upprätthålla en “fysisk” infrastruktur för den inre marknaden.

Rapportens syfte var inte att sjunka in i sektorspecifika problem, utan att erbjuda en bred analys av den existerande inre marknaden och föreslå en övergripande strategi för att ge den ny dynamik (s. 20). Huvudlinjerna för en starkare inre marknad behandlas dock i kapitel 2 (från sidan 38), där Monti påminner om det ädla syftet på individplanet (s. 41):

Den inre marknaden med sina fyra friheter förkroppsligar ett ideal: ett gränslöst område mellan olika länder där människor utan åtskillnad kan flytta, arbeta, forska eller starta företag.

Specifika åtgärder var dock av nöden för att medborgarna, konsumenterna samt de små och medelstora företagen skulle kunna utnyttja de utvidgade möjligheterna aktivt, konstaterade Monti (s. 41), innan han presenterade mer detaljerade förslag.

På motsvarande sätt lade Monti fram väl avvägda synpunkter och rekommendationer på de övriga områdena i kapitel 2 (från s. 49).  

Utöver de tidigare nämnda områdena betraktade Monti i det andra kapitlet även den inre marknaden för kapital och finansiella tjänster (från s. 67).

Visserligen har det att göra med det strategiska greppet och det allmänna betraktelsesättet, men samtidigt är det skrämmande hur fräscha Montis handlingsinviter verkar än i dag.

Ralf Grahn